Det går tungt nu.. Jag har börjat insett vilken stor roll du har spelat i mitt liv, jag har inte behövt bry mig om någonting för jag har vetat att i slutet utav dagen ligger vi där tillsammans och håller om varandra. Det är skrämmande hur beroende jag har varit utav dig. Jag är inte hel längre, allt tycks ramla ihop? Jag klarar inte av att vara min egen person. Du har gett mig en sån trygghet, jag har aldrig varit nära min mamma eller pappa, jag försökte tidigt slita mig loss ifrån allt vad "mamma & pappa relation" innebär.. Trivdes inte hemma, och då öppnade du din famn och släppte in mig. Och där stannade jag, i två år.. Och nu har du stängt dörren för mig och jag sitter på trappan med hundögon och förstår inte vad som har hänt? Jag förstår fortfarande inte och jag försöker att hålla humöret uppe men just nu sitter jag med gråten i halsen och vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag älskar alla stunder vi har haft tillsammans och jag älskar dig, men jag hatar mig själv för hur beroende jag har gjort mig utav dig! Jag hatar att jag aldrig kan vara självständig! Varför kan jag aldrig vara ensam utan att bli rädd och osäker? Jag bara hatar mitt liv just nu..